nu är det äntligen sommarlov, på riktigt!

nog för att jag har varit utsatt för mobbning längre tillbaka i tiden, men detta året har varit värst. 

olyckor brukar aldrig komma ensamma, och det har jag fått se med egna ögon. 

det har hänt nåt hela tiden, och så fort jag har trott att jag reste mig upp på benen igen, så hände nåt nytt. 

tycker att det är sjukt hur jag ens orkade med att gå till skolan och möta problemen som jag gjorde näst intill varje dag. 

jag har lärt mig lite om mig själv, men samtidigt så har jag också varit väldigt förvirrad, och känt mig ensam. jag har haft folk att prata med men ingen som riktigt var i mina situationer. 

lärarna fanns verkligen där för mig, och var som ett stort stöd för mig, nog det största. de gjorde allt vad de kunde, även om jag satt där med gråten i halsen. jag ville inte gråta! 

det har varit det sjukaste året någonsin.

jag har sovit under varje rast för att komma bort från verkligheten oavsett om det bara var under några minuter, men de räknades. varenda minut räknades. 

det var mitt sätt att komma undan allting, när jag kände att det blev för mycket. inte för mycket av det som hände, men alla känslor jag hade inuti mig. jag visste inte hur jag skulle hantera allt, därför kändes det bra för mig att kunna sova bort allting, ligga under täcket där jag också fick värme ifrån.

men nu är tvåan över, trean är det som väntar runt nästa hörn. men före det börjar så tänker jag försöka njuta av sommarlovet och göra saker som jag mår bra utav. 

måste ladda upp och få så mycket energi jag bara kan, så att jag kan göra bra ifrån mig nästa år. jag kan inte göra några misstag då, om jag nu ska kunna bli socionom, som det min dröm är :)