jag har en massa tankar som finns i huvudet, som har varit där mer eller mindre ändå sen jag äntligen bestämde mig.

jag vet inte hur många gånger jag har tvekat, eller verkligen frågat mig själv från djupet av mitt hjärta om jag verkligen har bestämt mig. har jag verkligen kommit på vad jag vill bli, och är jag verkligen redo för detta?

varje gång jag har bestämt mig så kommer samma svar fram. 

jag vet vad det är jag vill bli, men ändå är jag livrädd. 

jag har andra planer ifall det inte skulle funka, men bara detta med jobbfrågan är en grej som jag är livrädd för.. egentligen.

jag vet att det låter sjukt, men under tiden som jag gick på gymnasiet, så var jag på flera praktikställen, som jag inte trivdes på alls. jag var alltid lika rädd och kände mig inte alls bekväm med att tänka på att jag skulle praktisera dagen efter, under söndagarna. jag ville bara till skolan, men samtidigt så visste jag att jag skulle behöva få ställa mig frågan om angående vad det är jag vill bli.

det jag vill göra i mitt liv är att hjälpa andra. ge dom det jag aldrig fick själv. 

men min osäkerhet ligger långt tillbaka, under mina tidiga år. 

nog för att jag tror stenhårt på det här som jag vill uppnå, men som det har varit under hela mitt liv så har jag inte fått höra speciellt mycket positivt angående mitt val. alls. 

när det har varit saker som jag kände att jag verkligen ville göra, som att åka iväg på en konsert, språkresa eller nåt annat liknande, så fick jag höra att jag antingen var för omogen för att göra det, eller också så var det nåt annat som gjorde så att det inte gick. 

jag trodde ju på detta, och under en mindre tid så var jag ledsen och besviken över mig själv eftersom jag så gärna ville iväg på grejerna, men inte kunde. 

jag var inte den som visade att jag kunde pga min blyghet, jag var inte den som vågade göra nåt åt det heller, för jag trodde ju att det skulle vara så.

var ingen som egentligen sa det till mig att jag bara kunde om jag ville, gör ditt bästa.. ungefär såna saker. jag fick alltid höra att det alltid fanns ngn negativt i det jag kände att jag ville göra. 

alltså har det fört med sig till där jag är idag. 

jag tvekar varenda dag, försöker alltid hitta nånting som gör så att jag kan fortsätta så att jag når upp till det jag vill göra här i livet, men det är jävligt svårt när man knappt fick höra sånt när man var liten.

och än idag så fortsätter det.

jag kan räkna på min hand om hur många det är som har sagt att jag kommer lyckas, eller iaf önskat mig lycka till. 

jag vet att jag har en lååååång väg att gå, jag kommer inte vara framme på några år nu.

det är därför jag har tänkt att ändra mitt levnadssätt. träningen och äta.. bara det att må bra^^

jag vet att det kommer bli tufft att sitta där och lyssna på problem, men det är sånt som jag VILL göra!

jag har fått göra det på fester och för min ena bror. jag vill sätta mig in i den andras situation. 

jag menar det att det är lättare för nån som har varit med om samma grej, som personen i fråga, att kunna sätta sig in i just den situationen, för då förstår man det mer. man förstår på ett helt annat sätt. 

det räcker liksom inte det att få höra att allt kommer bli bra, kanske när man var liten, men när man befinner sig i ett jobbigt tonårs år eller nåt liknande, så vill man inte höra såna grejer. 

det hjälper inte för personen som behöver hjälp och stödet. 

jag har fått höra det att det kommer ordna sig. det att få höra det sänker en. 

jag ska jobba på mitt psyke, jag vill starka den för att bli den bästa psykologen som jag bara kan bli, för detta är något som jag brinner för. 

nog för att jag har några andra val i livet som jag kanske kan satsa på det, men det är psykologjobbet som jag vill jobba med. 

det ger så oerhört mycket av att hjälpa någon annan som behöver det. 

man kanske inte hjälper på hela vägen, men man ger ändå ett ljus i livet, man kan ge den andra ett hopp.. och bara det är väldigt mycket i en sårbar värld. 

det som hjälpte mig var låtarna. det var det enda jag hade. 

nog för att jag hade kompisar och folk runt mig, men det var låtarna som hjälpte mig pga rösterna och texterna. 

det gav mig tårar men också hopp om min framtid. 

nu vill jag ge det jag aldrig fick själv, till någon annan.

ett leende ger mer än vad man tror