jag minns när jag började blogga. då var det bilddagboken och då var skälet att jag bara ville skriva av mig, men ändå inte skriva "hej, idag mår jag dåligt pga.." 

det var mest i diktsform där jag försökte beskriva min smärta eftersom jag tyckte att det hjälpte mig. 

jag har varit hos psykologer redan innan jag var tonåring, och jag har ännu inte slutat med detta, vilket jag ändå funderar på att göra eftersom jag känner att allt bara krockar. jag får inte ut lika mycket som jag gjorde förut. 

nu för tiden så skriver jag ju mest om min vardag, lägger ut bilder och även låtar som berör mig. jag försöker göra bloggen så personlig jag bara kan göra den eftersom jag hoppas att jag kan kunna nå ut till folk. 

jag vill bevisa att man inte behöver vara perfekt, vi alla har våra brister och det är faktiskt okey att gråta om man vill detta. 

jag vet att det finns flera av oss som hatar detta, vi vågar inte eller så kan vi inte visa känslor bara för att man måste vara stark i detta samhället.

man ska jobba ihjäl sig, åka iväg på resor, ha det senaste inom klädesplagget, träna och ha ett leende utåt. 

men vad händer när allt kör ihop sig? när ingen förstår en?

man dömmer för fort idag.

mitt liv har gått upp och ner ändå sen jag var liten, men då var det också mer omedvetet. jag kände inte lika mycket då, som det jag gör nu.

det gör riktigt förbaskat jävla ont.

det dom flesta gör idag är att glömma av att se dig i ögonen och fråga; hur mår du egentligen? och ge dig en lång kram som faktiskt känns. 

men i dagens läge så är det mest "jagjagjagjagjagjag"

igår så mådde jag riktigt riktigt bra! jag hade en sån go känsla i kroppen och mådde bara allmänt bra! 

sen så bestämde jag mig för att gå ner och käka lite hos morsan och folket, bara prata skit och umgås. 

men när jag kommer dit så känner jag av den dära laddade stämningen som finns mellan oss, och jag fattar ingenting. jag försöker bortse ifrån det, men känslan gav mig ett stort frågetecken.. min känsla vill alltså inte bortse från det och hellre blir nyfiken. men jag slår bort känslan, och lyckas.

sen så släpper min morsa bomben och allt bara rasar.. 

jag får tanken; dom kan fortfarande inte acceptera mig för den jag är. 

jag är osäker, men jag tror seriöst inte att det finns nåt mer som sårar än när ens föräldrar inte kan acceptera dig som du är. 

det är familjen! ens egna kött och blod som alltid ALLTID kommer i första hand!

eller hur?

men i mina ögon och mina känslor känner inte att det är riktigt så. 

jag tror på det övernaturliga, eftersom jag vet att det är nåt mer mellan himmel och jord. sånt tycker jag är spännande, men jag vet också mycket väl att man MÅSTE vara försiktig och inte minst ha respekt för dom döda när man åker iväg till ställen där det sägs att det spökar.

jag tycker att man ska kunna tro på det som man själv tror på, för det är också endel av just dig själv. och dessutom kan det vara något riktigt personligt. 

min morsa berättade även detta att folk hade frågat henne angående mig och gayklubbar. det verkade som att hon skämdes för mig. jag vet inte riktigt om det är så att hon sa det, för jag minns inte. men det hade inte förvånat mig alls. 

nej, jag är inte gay. och jovisst har jag pussat tjejer vilket är rätt vanligt att man gör det, men bara för det så betyder det inte att man är antingen bi eller lesbisk?

det kan vara en kul grej, och det var just det som var grejen med gayklubben också. 

jag ville göra nåt annorlunda, ha fått uppleva det ^^

efter besöket hos min morsa så föll jag ihop totalt. 

hon vill att jag ska hitta en kille som jag skaffar unge med, jobbar osv. 

jag är ju trotsallt 26, och då ska man ju göra detta? det är ju en standard grej.. eller nåt.

flera av mina tjejkompisar har unge, är gifta, har hus osvosv. 

jag har inte detta eftersom jag inte har någon kille, och då blir det ju också svårt att bli förälder

sen så har jag fått återhämta mig REJÄLT sen jag var tillsammans med en kille i ca tre år, som var våldsam. det är ca två år sen som det tog slut, och då hade jag också hunnit förlora mig själv.

jag visste inte vem jag var när jag gick ifrån honom. 

jag har återhämtat mig en hel del, men jag är inte riktigt där än, och när då ens föräldrar säger nåt sånt som att jag borde göra si och så (skaffa en bra kille osv) och sluta tro på spöken.. så tänker jag såhär: 

ACCEPTERA MIG FÖR DEN JAG ÄR

DET ÄR INTE LÄTT ATT HITTA EN KILLE EFTER ALLT JAG HAR GÅTT IGENOM OCH EFTER ALLT DET JAG GICK IGENOM FÖRRA ÅRET, ÄVEN DETTA ÅRET.

jag har varit utsatt för flera saker vilket gör det ännu svårare för mig att kunna bli hel igen.

döm mig inte för handlingarna som jag har gjort och allt det jag har skrivit på tex facebook. fråga mig hellre hur jag mår, ge mig en kram och visa att du bryr dig.

det känns som att jag håller på att rasa ihop. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

måndag, tisdag, onsdag, torsdag, FREDAG!   äntligen! imorgon åker vi! så som jag har längtat ändå sen i söndags! (egentligen lite längre ändå) det är obeskrivligt hur gött det kommer kännas när vi äntligen är hemma igen! och nog för att resan ...

    vem kunde tro att jag längtade tillbaka till att bara städa? :P eller att bara komma över till den svenska gränsen, kunna prata svenska igen(även om jag mer eller mindre pratar sådär här också, men ibland kommer jag på mig själv). så jäkl...

Sitter här med en hemmagjort knäckmacka med brunost på till nån dansk film. Var meningen att vi skulle se Amanda knox men den dissade farsan. Inte så mycket till nyheter som har hänt egentligen ...

Det var en lång dag igår vilket gjorde att jag och linus sov för länge. Jag fick huvudvärk och ångest när vi vaknade, så imorn ska jag ställa klockan iaf. Fixade iordning mina julklappar idag! Skriver mer imorgon, känner mig inte helt hundra idag ...

Nuså! Vet jag hur jag ska göra med bilden för att få den bra :p Jag måste ta bilden på instagram för att sen klippa ut bilden så att jag kan lägga ut den här! Krångligt men så får det bli :) Nu ska jag sova ^^ upp tidigt som attans sen. Lång lån...