jag är så himla trött på det mesta nu..

ibland så önskar att jag att jag var som alla andra människor, hur man nu är det. vet att det finns nån som vill att jag ska bli det.

jag vill bara bli accepterad för den jag är, jag vill kunna tro på det jag vill utan att det ska bli ett stort jävla kaos utav allt. jag vill kunna vara mig själv. vill kunna prata om saker jag har varit med om.

men det går inte eftersom jag tydligen borde växa upp.

jag känner mig redan vuxen! kände att jag blev det när jag flyttade hemifrån pga all ansvar som följer med det, och för att inte tala om alla erfarenheter som jag har varit med om eller vad det nu kallas.

jag är så himla trött på att inte kunna bli accepterad för den jag är.

är jag verkligen en sån dålig människa?

ingen som har sagt att jag är det, men det börjar kännas så efter all skit.

jag fattar inte grejen med att inte kunna acceptera att det finns folk som kan vara lite annorlunda, ja.. all typ av människor, förutom dom som dödar osv.

det är helt jävla otroligt.

tro mig. om jag hade kunnat få bort min förmåga, göra allt för att människan ska kunna acceptera mig, så hade jag gjort det.

synd att det ska vara såhär.

så förlåt för att jag blev den jag blev, förlåt för att jag inte är "normal"

jag vet inte riktigt vart jag ska börja just nu.

frågan är väl kanske hur ska en "normal" människa bete sig? 

då är frågan; vad är normalt?

det finns ingenting som heter normalt här i världen, för tex, vi alla har olika stilar även om det finns flera som kanske klär sig likadant ut, men det behöver inte betyda att man är som alla andra för det, för även där finns det olikheter. man kanske har samma klädesplagg, men olika färger eller också har en annan typ av gångstil.

min psykolog lärde mig att det inte finns något som heter normalt för att vi är alla olika, vare sig vi vill eller inte.

hon hatade det dära ordet, vilket jag förstår nu, eller ja.. jag har hatat det ordet med pga ett skäl.

det kommer alltid vara något som skiljer oss åt även om det finns nåt man delar med någon annan.

jag skriver detta för att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna formulera mig eller hur jag skulle börja.

jag har börjat fundera på endel grejer.

det som var inatt var helt otroligt och även.. jag vet inte riktigt om jag ska säga skrämmande. men jag vågade inte somna om efter att ha vaknat upp från en mardröm.

klockan var ca 3 och jag var skräckslagen.

jag hade nyss drömt om ett klipp som jag såg igår. jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag drömde om det, kan ha varit för att jag var där för flera år sen. tror jag var ca 19.

jag tror att det handlade om att klippet gjorde ett stort intryck på mig på nåt sätt.

men jag vaknade, och då kände jag att jag inte vågade somna om för att jag var rädd att drömma om samma dröm igen eller nåt liknande.

så då låg jag där och funderade över hur jag skulle göra.

jag kunde inte ringa någon, vilket var det första jag tänkte på.. så ja, då var det bara ett alternativ kvar.
jag satte igång mobilen, men senare så hörde jag att min brorsa sa mitt namn. jag svarade honom med ett "är du vaken?" men jag fick inget svar, så jag antog att han kanske drömde eller nåt sånt.

senare så vaknade jag av att min bror ligger i sängen och pratar med sin kompis på skype. klockan är då 9 och jag känner mig helt död i kroppen eftersom jag knappt hade sovit nåt pga min skräck.

men min morsa och min styvfarsa stödjer inte detta med att jag har en förmåga för spöken. jag kan inte se dom, tror jag, men jag kan känna av närhet, och detta tycker dom är helt idiotiskt. hon vill helst att jag ska vara som alla andra människor, vilket jag inte vill! jag vill vara mig själv och det finns ju bara en av mig. finns bara en av en människa, så hur kan man då bli som alla andra... egentligen? vi alla är unika på våra sätt.

men nej, hon tycker att jag borde växa upp osv.

detta sårar nåt som in i helvete.

jag förstår ändå det att min brorsa behöver sin sömn, men jag trodde att han sov. och nu som jag sitter här så har jag panik över att ha väckt honom vilket var såklart aldrig meningen!

det är inget jag har bett om precis, det att kunna känna av närhet. vet inte hur länge jag har kunnat göra detta men ibland så önskar jag att jag inte hade kunnat göra detta.

nae, detta sårar.